”Håll bögavstånd!” – om hbtq och idrott

– Jag har hållit på med vattensport och det var helt underbart, något som jag ständigt längtar tillbaka till. Men jag kände mig elak som ’tvingade’ de andra killarna att behöva simma runt halvnakna med en bög. Det kändes inte rättvist. De sa aldrig något illa om det, men det pratades heller aldrig om det och det gjorde mig stressad att inte veta vad de tyckte.

Det säger David, en av 40 ungdomar som delar med sig av sina erfarenheter i rapporten Hbtq och idrott – Ungdomars erfarenheter och villkor inom svensk idrott, som har tagits fram i samarbete mellan Riksidrottsförbundet och RFSL. Rapporten visar både på brister och förtjänster med svensk idrott. Den visar att idrott är viktigt och positivt, men även att idrottsrörelsen har flera hinder att överkomma för att den ska kunna leva upp till allas rätt att vara med. Attityder och bemötande gör att många hbtq-personer inte känner sig välkomna i idrotten. För transpersoner kan dessutom tävlingsregler utgöra ett stort hinder. Samtidigt kan vissa uppleva idrotten som en frizon.

– Heteronormen är stark i samhället och idrotten är en del av samhället. För att kunna förändra normen hos oss behöver vi bli bättre på att påminna oss själva och varandra om att vi faktiskt är med och skapar den genom vårt språkbruk och våra ibland förutfattade meningar om hur personer ska vara, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber.

Allas rätt att vara med

Enligt idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill har alla rätt att få vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet och få en positiv upplevelse av det: ”Idrottsrörelsen ska erbjuda alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska eller psykiska förutsättningar, en positiv, hälsofrämjande och utvecklande fritidsmiljö.” Riksidrottsförbundet har dessutom en särskild policy mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck som kan laddas ner här.

Här finns en kort film som sammanfattar vad som menas med allas rätt att vara med.

Heteronormen är stark inom idrotten

Det flesta är inte öppna som hbtq-personer inom sin idrott, vilket kan vara en indikation på att idrottsmiljön i många fall inte är tillräckligt öppen och tillåtande. En rådande heteronormativitet tar sig ofta uttryck i tystnad. Eva Linghede och Håkan Larsson, doktorand respektive professor på GIH i Stockholm, har skrivit artikeln ”Att tiga är inte alltid guld” i tidningen Svensk Idrottsforskning: ”Det handlar om ledare som aldrig pratar om hbtq-personer, som inte lyfter frågor om likabehandling och som inte reagerar när någon drar ett bögskämt. Det handlar om skämt och snack på träningar och i omklädningsrum, där utgångspunkten är att alla är heterosexuella.” Det framkommer också i Riksidrottsförbundets hbtq-rapport. I den mån man pratar om hbtq är det oftast med en homofob och transfob jargong bland träningskamrater och tränare, något som också lyfts fram i annan forskning. I Jesper Fundbergs avhandling ”Kom igen, gubbar!” undersöks hur maskulina och heteronormativa värden förmedlas och belönas inom svensk pojkfotboll. Uttryck som ”spela inte som en kärring” eller ”håll bögavstånd” används i syfte att distansera sig från femininitet och homosexualitet. Ibland är det svårt att avgöra var gränsen går mellan generella uttalanden och direkta trakasserier. David berättar att hans lag pikade honom för att han inte var tillräckligt maskulin och frågade om han var bög och till slut slutade han i laget på grund av kommentarerna.

– Jag var inte macho och stor och stark, utan liten och klen och blonderad. Så då började kommentarerna komma. Jag var 14 år. Det var väldigt mycket spydiga kommentarer just om bögar och i en negativ klang. Det var inte alltid riktat mot mig men att stå där och veta om att ja, jag är en sådan där. Det var den typiska kommentaren inom fotboll överhuvudtaget, ’är du bög eller?’ Med en väldigt negativ ton på hela grejen.

Linghede och Larsson skriver i sin artikel om Rasmus, en friidrottskille som inte fick ihop bilden av att vara både idrottskille och bög:

”… idrotten var hela min identitet … och att man skulle vara homosexuell i det var helt omöjligt för mig … för det är man ju bara inte liksom … Jag såg nog väldigt mycket att jag inte skulle komma bli idrottare liksom … så det var bara att tänka att det är något som försvinner … Det var helt panikartat.”

Det finns få öppna hbtq-personer inom idrotten. De flesta har kommit ut först efter att deras idrottskarriär tagit slut. Det bidrar till de intervjuade ungdomarnas känsla att det som hbtq-person är svårt att vara idrottare och näst intill omöjligt att göra idrottskarriär.

Idrotten kan också vara en frizon

Att ständigt dölja vem man är och leva med en rädsla för omgivningens reaktioner är nedbrytande och har lett till att flera har slutat idrotta. Men rapporten visar också på flera ljuspunkter. Några av de intervjuade tjejerna upplever föreningsidrotten som en frizon för homo- och bisexuella. I de manliga idrottarnas berättelser är frizoner inom tävlingsidrott betydligt mer sällsynta. Liam har slutat i sitt fotbollslag men får frågan om han hade kunnat vara öppen i sitt gamla fotbollslag med att han hade en pojkvän.

– Aldrig! Det skulle ha varit att räcka över pistolen i handen på dem och be dem trycka av.

Tränaren har en viktig roll

Utan att ha några som helst onda avsikter kan man som tränare bidra till ett problem för att man till exempel inte tänker på hur en viss jargong kan uppfattas. Många tycker också att det är svårt att prata om sådana här frågor. Vad kan man tänka på som tränare för att få så många som möjligt att känna sig välkomna? Martin Funck är verksamhetskoordinator inom Smålandsidrotten med särskilt ansvar för värdegrundsfrågor och har tidigare varit fotbollstränare. Han har arbetat mycket med frågor om allas rätt att vara med.

– Normkritiskt tänkande är väl det som alla ledare bör ha med sig, alltså man måste vara medveten om att alla inte är stöpta i samma form och då gäller det att tänka på hur man agerar och vad man säger inför sina adepter. Vägen dit handlar om att man måste jobba med sig själv som ledare, utbildning och kunskap. Det är där det börjar.

– Ett sätt man kan jobba på är att vara flera tränare eller ledare och jobba i team, så att man kan observera varandra och sedan ge feedback utifrån perspektivet normkritik, fortsätter Martin Funck.

Mona Pfaus är ordförande och ledare i Karate-Do Shotokan Akademi Växjö, vars medlemmar representerar en stor mångfald.

– Vi har folk i alla åldrar från 7 år till 59, män och kvinnor, från olika nationaliteter, både från Europa och utanför, med handikapp, regnbågsfamiljer, kristna, muslimer, ateister… ja, vår förening representerar samhället i stort och smått skulle jag vilja säga, säger Mona Pfaus.

– Eftersom vi koncentrerar vår verksamhet på individuell utveckling gör det att ingen kan jämföra sig med någon annan. Alla har olika förutsättningar och på något sätt blir det naturligt i träningen, oavsett vem du är. Att vi sen alla tränar tillsammans är en styrka i sig. I träningen i sig finns tanken om att ta hand om och hjälpa varandra vilket gör att värdegrunden är en naturlig plattform i vår verksamhet. Därför tror jag att vi har lyckats i dessa viktiga frågor, men det har kommit naturligt redan när klubben startades 1998.

Ishockeyklubben Kiruna IF har satt igång ett arbete för att som första idrottsförening bli hbt-certifierad av RFSL. När nyheten släpptes i juni sa Kiruna IF:s ordförande Johan Köhler till Sveriges Radio:

– Jargongen generellt i hockey är ju att man ska ha en hög smärttröskel. Har man inte det, gråter eller liknande, då är man en fjolla eller kanske till och med ska ”sluta upp att vara en bög”. Vi hoppas ju att det ska bli en attitydförändring.

Som en markering kommer Kiruna IF att spela i regnbågsfärgade matchtröjor under säsongen och spelarna kommer att föreläsa i skolorna i syfte att öka förståelsen och acceptansen för människors olikheter och likheter. Här kan du läsa Kiruna IF:s eget pressmeddelande.

”Här är alla välkomna!”

Tränare och andra personer i ansvarsställning behöver medvetandegöra sig kring vilka normer som präglar den egna verksamheten. Det kan se väldigt olika ut i olika idrotter och grupper. Varje tränare bör fundera på hur man förutsätts vara i den aktuella verksamheten. En slutsats från intervjuer med hbtq-ungdomar är att öppenhet är att föredra. Många efterlyser att tränare borde ta upp hbtq-frågor, säga att här är alla välkomna. En uppmaning till tränare och ledare är därför att inte låta sin egen osäkerhet kring frågorna utgöra ett hinder. Som Linghede och Larsson skriver i sin artikel: ”På lång sikt är det mer förödande att lägga locket på än att fråga på fel sätt.” sisu-normkritiskt-varamed

Jobba vidare i din förening

  • Till den film som visas lite högre upp i Tränarpasset finns en lärgruppsplan, det vill säga en samtalsplan och en hjälp att jobba vidare med frågorna i föreningen. Se mer på sisuidrottsutbildarna.se. Där finns också kontaktuppgifter till alla SISU-distrikt. Där finns idrottskonsulenter som kan hjälpa föreningar att jobba vidare och komma framåt med de här frågorna. Att identifiera behov är första steget.
  • På sisuidrottsutbildarna.se finns också samtalsplaner till UR:s tv-serie ”Idrottens himmel och helvete” som flera gånger under våren tog upp frågor om utanförskap. Bland annat i tema utanförskap och i avsnittet Bänkad petad och körd.

Intressanta länkar – mer att läsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s